Likheten mellom nazisme og kommunisme

"Nazism och fascism har ägnats stora studier medan kommunismen inte är lika utforskad. Att frågan försummats beror dels på att framhävanden av likheter och beroenden uppfattats som ren hädelse av vänsterhistoriker, dels på att forskare i väst vetat så lite om bolsjevikerna".


Vad Adolf Hitler lärde av Josef Stalin
Av Staffan Skott, Dagens Nyheter 18 juli 2002

Kommunism och nazism spelade en avgörande roll för utvecklingen i nittonhundratalets Europa. Nazisterna stack världen i brand och utöver de många miljoner stupade i kriget mördade de under sina tolv år vid makten 21 miljoner människor i ickekrigshandlingar. Kommunismen i Sovjetunionen hade makten i sjuttiofyra år och offren för deras democid (folkmord begånget av en regim mot den egna befolkningen) räknas till över 60 miljoner.

Vad förenar de två politiska rörelserna utöver de ohyggliga dödssiffrorna?
Historikern Richard Pipes, emeritus från Harvard, har skrivit vad som måste vara den aktuellaste översikten över förhållandet mellan kommunism och nazism (och även Mussolinis italienska fascism). Den återfinns i det långa kapitlet "Communism, Fascism and National Socialism", i slutet av sista delen i hans stora trebandsverk om Rysslands historia fram till 1924.

När Pipes av de två sista volymerna sammanställde en hanterligare skildring, utgiven på svenska under titeln "Den ryska revolutionen" (Natur och Kultur, 1995), fanns det inte plats för kapitlet om kommunism och nazism. Också i artiklar om Pipes stora verk hamnar den frågan i skuggan. Det vore antagligen bäst om kapitlet gavs ut som en separat volym.

Pipes konstaterar att ämnet lider av obalans. Nazism och fascism har ägnats stora studier medan kommunismen inte är lika utforskad. Att frågan försummats beror dels på att framhävanden av likheter och beroenden uppfattats som ren hädelse av vänsterhistoriker, dels på att forskare i väst vetat så lite om bolsjevikerna.
Det är förvisso mycket som skiljer nazism och kommunism åt, men mer som förenar, hävdar Pipes. Till en början gemensamma fiender - demokratin, parlamentarismen, liberalismen.

För både kommunism och nazism var ledarens roll och makt det avgörande. Ideologin spelade i jämförelse en underordnad roll, påpekar Pipes, hur mycket den än framhölls i tal och skrift. Hitler tillstod själv i privatsamtal att han aldrig läst Alfred Rosenbergs "Der Mythus des 20.Jahrhunderts" (Nittonhundratalets myt), den officiella grunden för nationalsocialismen. Och hur många hos Sovjetfolket läste Marx och Engels svårsmälta teoretiska skrifter? frågar Pipes retoriskt.

Det beskrivs ofta som att totalitära regimer genomför sina ideologier med våld. I själva verket, menar Pipes, bör den totalitära ideologin ses som ett redskap snarare än som ett slutmål. De totalitära diktatorerna var inte intellektuella som ville pröva sina idéer. De var i första hand maktmänniskor som utnyttjade bestämda idéer för att uppnå sina mål.
Hitler hatade judarna och ville utrota dem - men i förtroliga samtal berättade han att han hade klart för sig att det inte fanns någon vetenskaplig grund för att tala om "ras". Han hade emellertid praktisk användning för det begreppet eftersom "nation" inte skulle vara politiskt användbart när Stortysklands välde snart skulle omfatta många olika folk.

Det är också tämligen oomstritt att en utbredd rädsla för bolsjeviker fick många att stödja Hitler som annars inte skulle ha gjort det. En viktig förutsättning var dock att de tyska kommunisterna (på order från Moskva) vägrade samarbeta med de tyska socialdemokraterna. Om de gått samman hade de antagligen kunnat förhindra nazisternas maktövertagande.

Man kan förstås inte säga att kommunismen var "orsaken till" fascism och nazism, eftersom dessas ursprung var inhemskt. Men när de antidemokratiska rörelserna i Italien och Tyskland efter första världskriget hade växt tillräckligt i styrka hade deras ledare en färdig modell att gå efter.

Alla kännetecken för den bruna totalitarismen hade föregångare i Lenins Ryssland, inskärper Richard Pipes: en officiell, allomfattande ideologi, ett ensamt parti för de utvalda, med en ledare i spetsen som dominerade staten (och gjorde vad han ville med ideologin), polisterror, centralstyrningen av ekonomin och det styrande partiets kontroll av kommunikationer och väpnade styrkor.

[....]
Nazisterna följde i många fall de ryska kommunisterna i spåren och det in i detalj. De upprättade exmpelvis två skilda polisorganisationer, varav en för att skydda regeringen. Gestapo stod inte under statlig kontroll utan lydde genom Himmler direkt under Hitler, på samma sätt som Tjekan sorterade under Lenin. Hitler sade: "Jag har lärt mycket av marxismen, det drar jag mig inte för att erkänna. Jag har lärt mig av deras metoder. Skillnaden är att jag verkligen har omsatt i praktiken vad dessa skrivbordsmänniskor bara börjat i all försiktighet. Hela nationalsocialismen är grundad på detta." (Hermann Rauschning, "Samtal med Hitler", 1939).

"Nazism" är en förkortning av det ohanterliga "national-socialism", ett uttryck som var bannlyst i kommunistländerna, där man inte tålde höra ordet "socialism" i samband med nazism. I rysk och annan vokabulär var Mussolini och Hitler och snart också många andra icke-kommunister alla "fascister".

Men, säger Pipes, diktaturer bör hellre uppdelas i kategorierna auktoritära och totalitära. Den enda fullt utvecklade totalitära regimen var noga räknat Sovjet under stalinismens höjdpunkt; och ingen regim kan egentligen helt leva upp till totalitarismens målsättning om kontroll av alla samhällets aspekter.

[..]
Kommunismen har sitt ursprung i upplysningstidens filosofi, medan fascismen stammar från romantikens upplysningsfientliga kultur. I teorin är kommunism rationell och konstruktiv och det är därför som den alltid tilltalat de intellektuella mer. I praktiken suddas den åtskillnaden emellertid mer eller mindre ut. När verkligheten inte stämmer med kartan kan inte ens doktrinära kommunister alltid följa kartan, och verkligheten, samhället som ska omdanas, är inte alltid tillgänglig för rationella åtgärder.

För ledande nazister och kommunister var viljestyrkan och hänsynslösheten något avgörande - och inte sällan tillstod många av dem mellan skål och vägg sin beundran för motståndare som visat prov på dessa egenskaper. Hitler tyckte att Stalin var en tusan till karl. Mao beundrade Hitler. Bucharin och Goebbels beskrev med förbluffande klarsyn släktskapen mellan de utåt oförenliga rörelserna; Pipes har en rad citat med sådana uttalanden: inför sina närmaste talade Hitler om sin respekt för Stalins genialitet, Mussolini lovprisade Stalin för att denne blivit "en dold fascist". Och vid den 12:e partikongressen konstaterade Bucharin att fascisterna helt tillämpade bolsjevikisk taktik.

Skillnaderna mellan fascisters, nazisters och kommunisters regimer kan mer förklaras med de olika sociala, ekonomiska och kulturella förhållandena i respektive länder, taktisk anpassning till skiftande lokala förutsättningar, än med ideologi. Den största skillnaden ligger förstås i inställningen till nationalismen.

Kommunisternas internationalism har emellertid en bakgrund i Tsar-Rysslands/ Sovjetunionens etniska sammansättning. Med många olika folk och språk och där den största folkgruppen, ryssarna, var mindre än hälften av totalbefolkningen hade en annan strategi inte varit möjlig. På motsvarande sätt gav den i Tyskland eller Italien homogena befolkningen en möjlighet att samla massorna under nationalismens baner.

Till det som förenar, understryker Pipes, hör det psykologiska greppet att underblåsa och utnyttja hat. Valet av hatobjekt grundade sig mer på förutsättningar än på ideologi. I Ryssland utgjordes en överväldigande majoritet av befolkningen av fattiga bönder och hatet riktades mot den i praktiken utplånade borgarklassen, "burzjuji". I Tyskland, med flera mer eller mindre jämnstora befolkningsskikt, kunde man inte rikta hatet mot en viss klass, eftersom det skulle rycka undan en stor del av det stöd man hade. Därför riktades det mot den i antal oansenliga judiska minoriteten, mot en uppdiktad "judisk världskonspiration" och mot ledningen i andra länder.

Richard Pipes, på trettiotalet flykting från Polen, sammanfattar luttrat mekanismen bakom släktskapen mellan nazism och kommunism: "Revolutionära rörelser, på vänster- eller högerkanten, måste ha ett hatobjekt, eftersom det är ojämförligt mycket lättare att samla massorna mot en synlig fiende än för en abstraktion."

Jfr. "Nasjon" og "nasjonalisme". "Nynasjonalisme" og "(ny)nazisme"
       Media og demokrati